Göteborgsposten – 15 augusti 1872, sida 2

på några öar straxt utanför kusten. Äfhandlingen fortgick ännu då man begaf sig in i salongen för att dricka kaffe. Det hade blifvit mörkt, och de tända vaxljusen spridde en så förskräcklig värme, att de öppna fönstren knappt voro tillräckliga att gifva svalka åt rummet. Kusin Legoyen gick ifrån den ene gästen till den andre, bjudande på likör och torkande sig i pannan. Han kom till mig med ett småleende på läpparne. — Se här, Albert, ett glas af denna gamla rhum som kommer direkte från Jamaika; den skall lossa din tungas band; du säger ingenting i afton. — Tack, tack, jag dricker aldrig rhum eller något slags likör, svarade jag honom och närmade mig ett fönster der der jag ställde mig. Månan sken och de stora träden i parken kastade höga skuggor. Månbilden, återspeglad i sjön, tycktes leka på dess klara vatten. Hvilken beundransvärd afton! Huru kom det sig att ej dessa menniskor föllo i drömmerier vid åsynen af de mot den djupblå himlen klart skimrande stjernorna? Huru kom det sig att de ej med hänförelse betraktade dessa armåeer af stjernor som utförde sina rörelser för Guds ögon? Sommaren gifver oss ibland — tyvärr allt för sällan! — sådana aftnar af en utomordentlig skönhet, så ljumma, så lugna, så behagligt upp