Göteborgsposten – 15 augusti 1872, sida 2

nöjer sig med dem, då de erbjudas henne, i brist of någonting bättre, samt utan att särdeles mycket fästa sig vid dem. Sittande bredvid henne under måltiden, vågade jag uttrycka för henne den förvåning jag erfor öfver detta ofantliga slöseri med ord, uttalade uten sammanhang, dessa oupphörliga upprepanden af ett och detsamma. Hon svarade mig muatert, att på landet kommer man ej tillsammans för att säga allvarsamma saker, utan för att roa sig. — Kallar ni då detta att roa sig? frågade jag med en min som utan tvifvel uttryckte den djupaste ledsnad. Hon började skratta, och då jag till följe deraf kände mig öfvertygad om satt jag förekom både henne och det öfriga sällskapet löjlig, underkastade jag mig att tiga och lyssna. Man hade för öfrigt börjat afhandla ett ämne som var högst lärorikt. Frågan om frukter hade bragts å bane, liksom äfven den om blommor, och jag erfor att man till tolfhundra uppskattade antalet af de päronträd som odlats på Jersey i det etablissement som är kändt under namnet Clarendon-Nursery, och att man till mer än tusen uppskattade de rosor som erhållits ur den steniga jordmånen i trakten af Angers. Det följde sedan en allmän diskussion öfver några särskilda slag af rosor som erhöllos