Göteborgsposten – 15 augusti 1872, sida 2

v5 EE KD tt på vilegierad verld, der frid i alla hjertan och endrägt mellan alla sinnen herrska, der det onda upphört att existera, der allt är harmoni och hopp! Under det jag stod sålunda och fantiserade, nalkades fröken Tregoref och yttrade till mig med ett elakt småleende: — Hvad gör ni här, herr Desruzis? — Jag beundrar himlen, stjernorna. . . — Det är mycket bra, återtog hon; men om vi alla skulle stå så der och beundra stjernorna med gapande munnar och utan att säga ett ord, måste ni erkänna att vi skulle vara temligen löjliga. .. Min Gud, hvad ni är besynnerlig! ... Se så, var nu älskvard, kom och sätt er vid ett whistbord. — Men jag kan icke spela. — Kom, säger jag. Kan icke spela! Hvilken menniska kan icke spela whist? Jag måste lyda. Jag spelar visserligen något, men mycket illa. Dessutom afskyr jag kortspel! Jag hade mina distraktioner, jag begick enorma fel, förlorade till stor förargelse för min medspelare, och kusin Legoyen, som är en skicklig spelare, skrattade af godt hjerta åt min oskicklighet. Fröken Tregoref befattade