Göteborgsposten – 15 augusti 1872, sida 1

en damm omgifven af tårpilar, kom m:me Legoyen till mig och tog mig afsides. — Ni fäller verkligen uttryck som oroa mig, Albert, sade hon. — Hör, på, svarade jag, fråga mig aldrig mer om jeg ännu älskar eller om jag icke mer älskar den eller det. Dessa frågor bringa mig ur fattningen. — Förra året, återtog m:me Legoyen, då vi befunno oss vid hafskusten, råkade ni i extas vid stranden af oceanen och vid åsynen af de upprörde vågorna; min stackars syster tycktes vara helt och hållet glömd... — Men drömmerier ha ingenting gemensamt med hjertats känslor... — Allt det der är endast undanflykter! — Nej, jag svär... — Gör ej, det, Albert. Jag tror på er uppriktighet, och er redliga karakter lugnar mig; men framför allt tänk på ändamålet hvarföro ni är här. I er egenskap af aspirant på min systers hand, bör ni göra henne er kur och undertrycka er melankoliska känslofullhet. Sedan m:me Legoyen yttrat detta, saktade hon sina steg, och vi voro snart återförenade med hennes man som hade gifvit armen åt fröken Tregoref. Denna tycktes ej ha märkt det lilla mellan fyra ögon vi haft, hennes syster