Göteborgsposten – 14 augusti 1872, sida 2

Stundom blef Emms drömmande; kunde det väl förhålla sig på annat sätt? Ty midt under alla samtalen återkom dock säkert samma tanke för henne: Emma, du skall snart bli gift; Emma, du skall komma att bo i Paris tillsammans med en make sem du ännu ej känner. . . M:me Legoyen förstod lyckligtvis de tankar som oroade hennes unga systers sinne och modererade derföre till en viss grad sin vanliga glädtighet. — Hör på, Albert sade hon plötsligt till mig i en till hälften allvarsam ton, jag hoppas ni blifvit botad för er mani att resa i verldens fyra väderstreck. — Utan tvifvel, svarade jag hastigt; beviset derpå, min kusin, ör att jeg är här. — Erkänn att ni fått nog af dessa aflägsna ströftåg, återtog m:me Legoyen,. och att ni en enda gång ej känner er förargad öfver att ni gjort halt. — Min fru, svarade jag, ni vill att jag skall förneka min första kärlek, men jag kan det ej. Kärleken till oberoendet, hvaraf resor äro det högsta uttrycket, lefver alltid i det hjerta der den en gång slagit rot... Det var en tid — och denna tid är ej aflägsen — då jag skulle ha gifvit La Ribaudaies hela jordområde för nöjet att gunga på ett af de stora fartyg som ni utrusta till de kinesiska farvattnen. 2 0 5