Göteborgsposten – 14 augusti 1872, sida 2

en början deråt, bära det sedan under vågra månader med en stolt värdighet, liksom om de funnit på idealet för god smak; men ack! så undergär detta så mycket beundrade mod en modifikation, en förändring, och den drägt som utgjort deras ära under en säsong kasta de förektligt åt det öfriga Europa, som girigt mottager den och vördnadsfullt pryder sig dermed. Om jag vågade, skulle jag siga till den skönare hälften af menniskoslägtet: Ni ha orätt, mina damer; för det fåfänga nöjet att ständigt profva någon drägt af ny form, ofta sällsam nog, ej sällan löjlig, uppoffra ni den ädelhet i hållning, den ledighet i sättet som ni beundra på porträtterna från det sjuttonde århund:adet. Men kanhända talar jag på detta sätt emedan den toilette som fröken Tregoref denna dag bar gjorde på mig ett lifligt intryck. Det förekom mig som om jag genast skulle börja älska henne. Hade jag ej kommit till denna undangömda, aflägsna ort enkom för att vänja mig att lefva hos henne, för att lära uppskatta en lugn tillvaro, för att för alltid slå ur hågen dessa resefantssier som under ungdomstitiden fört mig bort på alla hef? Mina tjugosju år hade jag för tre månader sedan fyllt, jag tyckte mig gammal och jag ville bli vis. Under frukosten blef konversationen mycket lifvad. Liksom alla sangviniska menniskor,