Göteborgsposten – 13 augusti 1872, sida 2

komlig frid, ett skimmer lika rent som so strålade der. — Stor i döden! mumlade hon. Min älskade! min älskade! jag kommer! Jag förlorade henne ur sigte, ty det blef åter mörkt. Jag hörde! en röst uppöfver mig säga att lifvet hade flytt från hennes läppar i samma ögonblick den döda rosen vidrörde dem. Hvad mer återstår för mig att berätta? Jag lefver efter som jag kan känna lidandet och en längtan som ej uppfylles. Jag lefver, sedan sammo främlings hand som medförde den döda blomman till afskedstecken hade medlidande med mig och förde mig bort från denna lefvande graf. Det klara dagsljuset skiner nu på mig; skuggan medför svalka, daggen är välkommen; omkring mig talas det om att våren är i antågande, och ifrån skogen derute hör jag foglarnes qvitter; men för mig kan sommaren aldrig mer återvända; för mig kan solen aldrig mer skina, för mig är den mest grönskande trädgård som en ödemark. lens, QT pm