Göteborgsposten – 13 augusti 1872, sida 2

— Nej, älskade, vänta; Gud har nog oj glömt oss. Det var hennes tro, och denna tro gick slutligen i fullbordan. Det kom en ännu hemskaro tid, en tid af outsäglig fasa — krigets tid. De kallade hvad som föregick belägringen af Paris, Lili och jag lefde fortfarande, men vi hade förlorat Rens. En lång, lång tid af hunger och outsigliga själsqval väntade hon hans återkomst. Slutligen sträcktes en mensklig hand ner mot henne i mörkret, straxt bredvid mig. Ett flammande sken upplyste hastigt luften derute ooh trängde ner genom gluggen till oss. Vid detta sken såg jag handen och hvad den räckte henne. Det var en främlings hand och den höll min lilla hvita rosenknopp, som hvilat vid Renes hjerta. Hon tog den — hon som gifvit den såsom sin första kärleksgåfva. Jag såg henne stå upprätt och fullkomligt stilla, En främlings röst ljöd deruppifrån. — Han stridde såsom endast patrioter kunna strida, sade den liksom under tårar. Jag var vid hans sida. Han föll med Regvault vid utfallet i går. Han kunde ej tala; han hade endast styrka att gifve mig denna åt er. Var tröstad: han dog för Paris. På Lilis ansigte utbreddes åter en full