Göteborgsposten – 13 augusti 1872, sida 2

8HILId Ull kåren höll ett för tillfället lämpligt tal. Från Utlandet. Då Kyrkostatens befolkning d. 2 Okt. 1870, omedelbart efter hela den påfliga armens tillfångatagande, inkallades till plebiscit och med 133,681 röster mot 1507 bestämde sig för anslutningen till konungariket och indirekte för upphäfvandet af det gamla påfveregementet, tillskrefve motståndarne till Italiens enhet denna öfverraskande framgång för den nationala regeringen dels öfverrumplingen, dels terrorismen af de, enligt söregifvande, genom breschen vid Porta Pia inträngda revolutionära banden. Visserligen rådde då en tryckt stämning hos en stor del af den romerska befolkningen. En tusenårig tradition kan icke med ens förstöras, och den påfliga regeringen hade förstått att genom tusen sinom tusen trådar af materiela intressen vid sig knyta den i allmänhet fattiga och medellösa massan af befolkningen. Men den fruktan för våldsam behandling, som i början höll de motsträfviga elementen inom alla klasser i trög tillbakadragenhet, lemnade snart rum för en helt annan stämning, då den nya regeringen icke allenast visade, att för henne ordet om allas likställighet inför lagen icke var ett blott talesätt, utan tillochmed gentemot de klerikala sjelfve blet en mot lag och rätt stridande svaghet. De påfliga hade knappast funnit, att regeringen bygde mindre på den af henne proklamerade rätt, än på tålighet och undseende, förrän ockeå den påfliga reaktionen genast höjde hufvudet, samlade sina anhängare under sken af offentliga opinionsyttringar mot den nya regeringen, dundrade från predikstolen mot det exkommuniserade Italien och gjorde en hel skara embetsmän motspänstiga mot den nya regeringen, i det att reaktionen underhöll den ur Vaticanens chatull. OSServatore Romano, förvandladt från en undergifven tjenare under det förra regementet till ett ursinnigt oppositionsblad, vågade sig åter fram i dagen, och i dess fotspår uppträdde en hel skock af nya klerikala dagblad, hvilka ej skydde att på det gemenaste sätt smutskasta den faktiska regeringen. Den för tyranniskt förtryck beskylda regeringen förhöll sig lugn och stilla, så att de klerikala organerna slutligen fattade mot att uppmana sitt anhang att deltaga i valen. Under förevänningen att skydda religionens intressen och hindra den s. k. otrons inträngande i folkuppfostran, skulle ett slags anti-plebiscit anordnas och bevis lemnas för att de forna allmänna omröstningarne voro ett verk af bedrägeri och våld och att folkets öfvervägande flertal försmäktade under ett med ovilja buret ok. Italiens klerikala press upprepade dagligen, att ej mindre än 95 proc. af befolkningen afskydde de bördor, som landets enhet pålade dem, och längtade efter bourbonernas, lotbringarnes och det teokratiska resementets köttgrytor. Ej mindre än 95 proc.! Det är en sanning, att den politiska omhvälfning, som försiggätt i Italien, alstrat missnöje inom många klasser af befolkningen. Många sangviaiska förhoppningar ha icke uppfyllts, många intressen ha skadats, många gamla åsigter och vanor ha blitvit stötta tör hufvudet. Och den religiösa frågan har ej varit något oväsentligt element i denna jäsning. Om det än icke faller någon italienare in att i den hel. sadrens s. k. plundring se ett häderi emot Gud och religionen, så har likväl lagstiftningen af 1866 och 67 i afseende på klostrens upphäfvande framkallat en djup förstämning, emedan densamma mången gång godtyckligt ingrep i privaträttsliga förhållanden. Ännu mera brydsam är frågan om undervisningen och ungdomsuppsostringen. Den heta striden emellan stat och kyrka gör det så godt som omöjligt för den förra att bibehålla den religiösa grundval för folkundervisningen, hvilken flertalet af de italienska familjefäderna nu en gång icke ville lemna för sin ungdom. På detta område ligga nu de olika elementen i en kamp, hvars snara utjemning desto mindre kan förutses, ju mera hårdnackadt den kyrkliga makten fasthåller vid sin politiska kamp mot den moderna staten och dess mest djefvulska personifikation, konungariket Italien. Här är onekligen en af det italienska statslifvets sårbaraste fläckar. Men en annan fråga är, huruvida detta är den arkimediska punkt, ifrån hvilken den klerikala häfstången är i stånd att kullstörta hela statsbyggnaden. Den katolska befolkningen skulle inkallas till öppen kamp mot sin gudlösa regering. De heligaste intressena — uppfostringens religiositet och kyrkans frihet — var sältropet. Stridsmännens antal och doras missbelätenhet med de politiska förhållandena tycktes tillforsäkra en gifven seger. Men utslaget föll och medförde ett iullkomligt nederlag sör den angripande parten. Vid första sammandrabbningen på ett ej ens specifikt politiskt, utan reliminat annlanlt 21