för oss, och vi bodde i en källare under gatstenarne, dit intet ljus kom och knappt en luftfläkt hittade väg till oss. Der blefvo de ofullbordade dukar, på hvilka målaren som Lili älskade försökt skrifva sin ansökan till ett odödligt rykte, omsider afslutade — ty råttorna åto upp dem. Hela denna tid lefde vi — den man hvars geni och fattigdom beredde honom afgrundslika qval, den qvinna hvars rena och innerliga kärlek blifvit hennes olycka, och jag som blifvit född i solsken och dagg, i vällukt och frihet, och för hvilken hvarje ögonblick i detta mörker, denna qväfvande atmosfer, dessa förhatliga ångor, under detta rysliga buller deruppifrån gatan var värre än något dödsqval. Der borta i Provence böjde så många af mina vackra systrar sina glada, stolta, oskyldiga hufvuden för den skarpa knif som afskuro deras lif, under det jag var tvungen att bibehålla så mycket lif som ligger i förmågan att lida och fåfängt älska. Så mycket lif hade äfven de qvar, ej mer. — Låtom oss tvinga döden att komma ihåg oss, eftersom till och med han glömmer oss! mumlade Ren en gång i sin förtviflan till henne. Men Lili hade tryckt sina uthungrade läppar mot hans och svarade: