Göteborgsposten – 13 augusti 1872, sida 1

och de tankar som hon tänkte voro mensklig klokhets tankar. Den sorgliga dagen gick till ända; natten inbröt; jalusien drogs igen; flöjten fick ligga orörd. Ett stort elände tycktes omgifva oss. Vi voro visserligen ej värre deran än vi varit då samma dag inbröt. Men hvarje frestare begår alltid en särskild grymhet deri, att han vidrör sina offers oskyldigt tillslutna ögon med en salva som borttager förnöjsamhetens lyckliga blindhet. Om de frestade ega tillräcklig styrka att motstå henom får frestaren alltid sin hämnd, ty de återfå aldrig samma lugn som de hade före den olyckliga stund då han visade dem allt hvad de icke voro och allt hvad de kunde vara. Vår kakelugn var ej kallare, våra vindsrum ej tommare, vårt mörker ej mörkare midt i denna glada, bländande stad; taken och kronan som skymde bort himlen för oss voro ej mer ogenomträngliga än de varit under alla de föregående aftnar då vi ännu varit lyckliga. Men huru oändligt många gånger förstorade tycktes oss ej köld och ensamhet och fattigdom och mörker! — ty vi hade för första gången erfarit hvad det vill säga att tänka på rikedomar, rykte, hyllning, ljus såsom möjliga och derpå förlora dem för alltid!