Göteborgsposten – 13 augusti 1872, sida 1

— Min Ren, ditt hjerta har valt, voro de ord som kommo öfver hennes torra och darrande läppar. Du kan ej köpa ära med ett bedrägeri. Rense lyftade på hufvudet och blickade rakt i ögonen på den man som höll hans öde i sina händer och kunde gifva åt hans framtid rykte och förmögenhet eller glömska och nöd. — Min herre, sade han långsamt med ett bittert, lugnt småleende på läpparne, min vindskammare är tom, men den är ren. Får jag besvära ermed att lemna den sådan ni funnit den. De visade sig sålunda starka till det yttersta, dessa två uthungrade barn af det lättsinniga Paris. Men då dörren tillslutits bakom deras frestare, kom reaktionen och de greto sådana blodstårar, som komma från hjertats djup på dem hvilka sett hoppet för ett ögonblick småle för att sedan lemna dem ansigte mot ansigte med döden. — Arma dårar! suckade den gamla vinrankan från sitt hörn i den grå, dystra höstskymningen. Hade vinrankan rätt? Den luft som hon under femtio år insupit genom sina dammiga blad och grenar hade varit luften från millioner menskliga lungor,