Göteborgsposten – 13 augusti 1872, sida 1

—— —— —— Ty de sökte inga almosor, och i deras djupa elände hviskade ingendera af dem till den andra: Gå och sök upp srestaren; vi göra klokast i det. Vi böra ej gifva våra lif för en fantastisk hederskänsla. — Då marken blir snöbetäckt och ni ej ha någonting annat än målningorno att sticka in i kakelugnen, då skola ni ändra mening och komma till mig på era bara knän, hade den gamle elake mannen sagt i det han öppnat dörren för att begifva sig ner för de mörka trapporna. Och jag förmodar att han verkligen räknade härpå; men ifall han gjorde det gjorde han upp sin räkning utan värden, såsom det heter, ty hvarken Ren eller Lili gingo någonsin till honom vare sig på knä eller annorlunda. Då våren kom voro vi ännu alla tre vid lif — åtminstone klappade deras hjertan fortfarande och deras läppar andades, liksom mina grenar ännu grönskade och mina rötter fortfarande böllo sig fast i myllan. Men lika litet för dem som för mig bragte vårens ankomst, såsom fordom, det verkliga lif som är glädje. Och min älskare vinden kom ej mera, och foglarne bragte mig ej mera några helsningar från min slägt i Provence. Ty äfven den lilla våningen under taket hade blifvit för dyrba