Göteborgsposten – 13 augusti 1872, sida 1

Af kärlek till henne hade jag uthärdat att bo bland taken, utan att ens få se solen ordentligt en enda gång; men nu — nu hade jag drömt om den sköna friheten i trädgårdarne och det klara solskenet på terrasserna, och jag tyckte mig nu liksom vara för andra gången tillfångatagen, för andra gången blifven landsflyktig, och jag insåg att jag var ott namnlöst, värdelöst, hopplöst ting. Såsom det förhöll sig med mig förhöll det sig sannolikt äfven med dem. De hade varit så fattiga, men ändock så lyckliga; fattigdomen återstod, glädjen hade flytt. Denna vinter blef ånyo mycket hård, mycket kall, de ledo ofantligt. De kunde knappt hålla ihop kropp och själ, såsom det bland er menniskor heter; de fingo ibland flera dagar gå utan föda, och bränsle hade de knappt någonsin. Fogeln var såld; de ville ej behålla den lille sångaren för att låta honom svälta, liksom de sjelfva. Hvad mig beträffar var jag nära att omkomma af köld, och endast den kärlek jag hyste för Lili bibehöll litet lif i mina bladlösa grenar. Hela denna grymma vintertid voro de fortfarande starka, dessa barn af Paris.