Riksbankens sedelmynt. TIill Red. af Göteborgs-Posten. Den af riksdagen bibehållna 72 S af R. F. har nyligen föranledt ÅSamtidens red. att upprepa åtskilliga skäl för upphäfvande af föreskriften om Sy. R:sbankssedlarnes gällande som mynt inom landet, betraktande frågan derom såsom nästan vigtigare än de mest brännande och mycket bemödande sig att utmåla de mer och mindre förnuftiga och hederliga grunderna för lagparagrafens bibehållande i sitt nuvarande syfte, som kunnat uppletas. Konklusionen af resonementet tycks vara att motståndarne till förändringen äro dels egennyttiga, dels fördomsfulla och okunniga. Olika tänkande anse deck att vinsten af den ifrågavarande paragrafens förändrande rätt betydligt öfverskattas. et har medgifvits, att R. B:n otvifvelaktigt cger atörre tillgång ån som erfordras till inlösen af dess nu utelöpande sedlar; men man pynes befara, att svenska folkets representation vid krigstillfalle skall låta utgifva flera banksedlar än hrartill valuta föresinnes, till följd hvaraf agiotage uppkommer. Det har emellertid visat sig, att sedelagio svårligen kan under olycklig krigföring undgås, huru man ock dessförinnan må lagstifta, såsom händelsen var med det fullt solida franska sedelmyntet 1870 och med Nordamerikas greenbacks 1863. Hos andra krigförande makter har paniken för sedelmyntet visat sig i kursberäkning gentemot utlandet, såsom hos Brasilien vid dess senaste krig och hos Ryssland under Krimkriget. Å riksdagen uttalades oförbehällsamt — hvilket dock af motsidan ignoreras — den meningen att, sedan Riksbankens sedlar frånkänts egenskapen af gällande myntrepresentatör, kommer allmänheten att i landsorten, som saknar invexlingskontor, underkastas vexationer. Jemval uttalades farhågor för en sammansättning emellan de enskilda bankinrältningarne, som ju inneha största delen af icke löpande sedelstocken, syftande att inom en mycket kort tid lyfta och sprida till provinserna hela den klingande bankvalutan, hvarefter Riksbankens rörelsegrenar skulle totalt afbrytas — ett syftemål hvarlill det anses att de enskilda bankerna länge sträfvat, ehuru ingen af deras målsmän öppet medgifver sådant. Det är visst beklagligt att Samtidsförfattaren intagits af sorg öfver en dylik sak, om hvilken mer än en mening sökt göra sig gällande; men medgifvas måste likväl, att hans åsigt icke torde vara ofelbar, fastän af flere omfattad.