Göteborgsposten – 12 augusti 1872, sida 1

utmärkte de flesta af adertonde århundradets arbeten. Rers kunde utan trifrel åstadkomma andra och högre saker, som behagade honom långt mer än dessa obetydligheter. Nåväl, han kunde ju egna sig åt den högre konstbranchen om han ville; men han, den gamle mannen som talade, kunde försäkra honom att ingenting skulle bli så inbringande för honom som dessa bacchantinnor i rosenkransar och unga tamburinspelerskor som dansade mellan riolblommor och dessa sköna markisinnor, pudrade och juvelsmyckade, som kastade skälmska blickar öfver sina solfjädrar. Om dylika målningar, i stället för att vara anbringade på små obetydliga konfektaskar, blefve omsorgsfullt utförda på emalj eller elfenben, innefattade i guld, perlor och diamanter, skulle de bedraga den finaste konnässör i Europa. Om Ren ville förfärdiga ett halft dussin sådana samt dertill ett Greuzeeller Boucherhufvud om året — ej mera, det skulle vara farligt — och sätta signatur på dem och ej fråga efter hvart åe toge vägen sedan de blifvit färdiga och ej känna igen dem ifall han sedermera finge se dem i någon berömd samling — om Ren ville förbinda sig härtill, skulle hau, den gamle mannen som talade, köpa hans andra målningar, gifva dem en god plats i sina ryktbara gallerier och genom att begagna