I7rUUYTERH Me SV MHUsdti 1014. Vi hänvisade för några dagar sedan på vigten för städerna att välja pålitliga, kraftiga och kunniga representanter för den nya riksdagsperioden, men äfven hofsamma deri, att de icke skola motsätta sig billiga fordringar; och vi betonade härvid särskilt, såsom manande anledning, den hållning, som Andra kammarens majoritet intagit i afeeende på grundskatterna och indelningsverket, hvilka man, sade vi, visat sig vilja våldsamt lyfta från jordbruket. Vår kollega på platsen bestred riktigheten af detta vårt uttalande, och vi ha, särskildt hvad indelningsverket angår, haft tillfälle att ytterligare utveckla och framdraga stöd för våra åsigter. De nya invändningar, som H.-T. i denna sak framdragit, skola icke sysselsätta oss vidare, ty de hälla sig utanpå ämnet. Men i afseende på frågan om grundskatterna torde några: ord här vara på sin plats, dock ej om deras natur och väsende m. m. ty derom skola vi nog få tillfälle att framdeles yttra 988. H.-T. yttrade, gentemot vårt uttalande, i sitt n:o för sistl. Måndags afton följande: KFörande grundskatterna i öfrigt (utom indelningsverket) har (vid de senaste riksdagarne) endast förekommit frågan om mantalepenningarno. Regeringen föreslog nedsättning i den personliga skyddsafgiften med! hälften, och detta motsvarade alldeles mantalspenningarne, hvilka utgå efter samma grunder som nämnda afgift, ehuru de blifvit inräknade bland de så kallade grundskatterna. Nu sade Andra kammarens flertal: hvarför ej heldre borttaga desea mantalspenningar, hvilka utgöra en fristående skattetitel, än nedsätta till hälften en skattetitel af alldeles samma natur och belopp. — — Detta är allt, hvad som förekommit i dessa ämnen vid de förflutna riksdagarne — —.t Vi hade svårt för att tro våra egna ögon, då vi läste detta med sådan tvärsäkerhet afgifna påstående, och vi sporde oss sjelfva förundrade, huru det kunde vara möjligt, att en avensk publicist skulle redan ha glömt de, delvis glänsande, debatter, som i just denna sak och alldeles oberoende af frågan om mantalspenningarne förts inom riksdagens båda kamrar vid slutet af detta års riksdag och för ännu icke trenne månader sedan. Påståendet var emellertid för bestämdt att vi kunde tvifla om att det stödde sig på en öfvertygelse. Då möjligen en och annan af vår kollegas läsare och vänner kan tro H.-T. ha rätt i sin positiva förklaring och vi orätt, och då saken onekligen är af vigt, såsom betecknande för den taktik man ansett det tillständigt att följa, tro vi oss böra i största korthet erinra om de företeelser, som i saken verkligen visade sig å riksdagen. Vid sista riksdagen väcktes neml. ej mindre än 8, säger åtta, motioner om grundskatternas aflösning eller afskrifning, på grund af j i m till Å.—— —— dot DetdfbLLGS,ee lkslagen ville i underdånig skrifvelse anhälla, att K. M:t täcktes till nästkommande riksdag afgifva förslag till grundskatternas successiva afskaffande, genom aflösning och afskrifning. Mot detta betänkande hade dock åtta af utskottet reserverat sig, flertalet af dem anseende utlåtandet för sväfvande, hvarför de föreslogo, att grundskatterna skulle cafskaffas efter högst 40 år, under hvilken tid de till deras nuvarande belopp böra utgå och minst 576:delar deraf användas till statens behof samt af återstoden bildas ett kapital, hvaraf staten, efter grundskatternas upphörande, kunde draga inkomst. Detta betänkande diskuterades inom Andra kammaren d. 8 Maj och inom Första kammaren d. 11 i samma månad. Andra kammarens majoritet antog naturligtvis utskottets betänkande, men af alla de till den sidan hörande talarne, och nästan en och hvar drog sitt strå till den retoriska stacken, fanns det nästan ingen, som icke öppet sade, att fastän man röstade för utskottets bemedlingsförslag om aflösning och afskrifning, så gjorde man det endast för att få saken igenom, under det man ville blott afskrifning. Man fruktade att, såsom en tal. uttryckte sig, spänna bågen för högt. En annan tal. förenade sig med utskottets förslag, men Åprotesterade emot att man i denna skrifvelse talade om aflösaing; ty han ville icke vara med om en aflösning, der man icke var något skyldig. Det var under denna debatt, som trib. Gripenstedt i ett utmärkt anförande sökte ådsgalägga, att man icke kunde förfäkta borttagandet af grundskatterna såsom en rättighet, att det tvärtom skulle vara en fara att beröfva staten en säker iukomst, oberoende af alla vexlingar, ehuru han dock ansåg det ur statsekonomisk synpunkt vara skäl att deri bereda någon jemkniog. I ett lika glänsande tal uppträdde emot honom en annan Stockholmsrepresentant, häradsh. Dufwa; och vi rekommendera vår samtida H.-T. att taga del af de båda anförandena med deras skäl och motskäl. Debatten inom Första kammaren var långvarig, och bland de många uttalanden deri framstår särskilt de Geers, hvilket H.-T. flere gånger åberopat såsom öfverensstämmande med sin åsigt. Men äfven han afstyrkte ett antagande af utskottets förslag, emedan ban icke ville gifva något på hand, hvarigenom ban konde känna sig i ringaste mån förpligtigad att godkänna ett framtida förslag, som han icke skulle siona antagligt. Andra talare betonade mest, att man borde afvakta verkningarne at den ändring i grundskatternas utgående, som vunnits genom 1869 års riksdagsbeslut. hvilket i år höriar tillämnaa gam lam