sertera der på eftermiddagen, vädret var herrligt: lagom varmt och en frisk sjövind smekte kinden, då man kilade fram öfver vågen. Redan vid middagstiden ankommo till ort och ställe små laddningar med passagerare och ju längre det led framemot 5:tiden, då konserten skulle börja, desto mera fullpackade blefvo de större och mindre ångsluparne. Segel efter segel började likt gigantiska siskmåsar kretsa framemot det gamla fästet och snart låg en liten slottilj af båtar förtöjd vid landningsbryggan. Snart voro den nätta restaurationsbyggnadens verandor öfverfyllda af gäster, fönstorna till salongen lyftes af hakarne och så kunde man på samma gång njuta af den vackra musiken derinne och den friska hafsvinden derute. Sjelfva salen var i ett nu så fullpackad med åhörare af båda könen, att den musicerande familjen i ordets egentligaste mening hade dem alldeles inpå näsan. Då emellertid stämningen under hela tiden var den bästa och de enda yttringar, som afgåfvos från åhörarnes sida, voro den otvetydiga belåtenhetens, förmärktes alldeles ingen störande verkan af denna intima amalgamation af åhörarne och de uppträdande. Nu fingo naturligtvis ej alla, som önskade det, rum i restaurationsbyggnaden. Godt, de togo saken trankilt och slogo sig ner i den lilla trädgården eller på de gamla solida vallarne, mot hvilkas friska grönska de brokiga grupperna, med det solbelysta hafvet till bakgrund, togo sig förträffligt ut. Luften är så frisk och ren, himlen så blå och hög, hafvet så underbart skönt i sin sjögröna, guld-vattrade fögring — och alldeles utan musik är man ändå icke.... Der nere vid stora fästningsporten står en svartskäggig figur och vefvar på ett positiv, som i ett slags tremulerande flöjtton framstönar melodi efter melodi snarlikt en sångare, hvilken efter en i sus och dus tillbragt natt med några beslöjade rullader söker på morgonqvisten klara sitt instrument. Det tar sig onekligen temligen egendomligt ut att höra t. ex. Gounods herrliga preludium öfver Bachs ÅAve Maria, hvari vi så tydligt erinra oss Louise Michaclis silfverklara stämma, återgifvas på slikt manår; men det är ju ändå musik och hrr recensenter, om der finnas några, sitta väl nu eom bäst deruppe och lyssna andäktigt till den gudomliga Annas förtrollande musik .... Skämt åsido, det torde väl kunna föresalla en och annan som om de loford, hvilka slösats pa denna unga ilicka, varit val superlativa, som om det bifall, hvilket kommit henne till del, varit lika entusiastiskt som om det gällt att belöna en talang på höjden af sin konst... härom vilja vi nu alldeles icke disputera; ett är emellertid visst, att det obestridligen ligger i hennes föredrag ett egendomligt tjusande behag, som antyder att hon eger denna gnista, som elektriserar och som, en gång sprungen fram till en skär och klar låga på konstens altare, med oemotståndlig makt skall fängsla och intaga. Det blir en paus mellan tvenne afdelningar och folkmassan strömmar ut ur den qvafva salongen samt gör en liten mellanaktspromenad utefter vallarne. Från höjden af dessa skådar man ner i en fästningsravelin, som mynnar ut mot hafvet. Äfven här nere ha glada grupper lägrat sig i det mjuka gräset. Der ligger en trio utsträckt på ryggen med ögonen stinnt fästade på himlahvalfvet, måhända slumra de alldeles som detgamla Göta lejon: med öppna ögor sofver det. Straxt bredvid ha ett par familjer slagit sig tillsammans omkring en öppen matkorg, man haren strykande matlust, ty sjön suger... Plötsligt gör en af swåherrskapet ett oväntadt uppehåll i sin högst intressanta sysselsättning, inmundigandet af en jättesmörgås, och kastar en blick nedåt stranden. Nej, se på pappa, utbrister han derpå helt förblusfad, ge på pappa, han klär å sej! Ja minsann, gossen har rätt, pappa presenterar sig inom några sekunder helt ogeneradt i samma oskyldighetens tillstånd som Adam i paradiset och innan kort klyfver han böljorna med raska tag. Hvad mera? Finnes det några Filipetadsfröknar eller Drammens-amtmänner bland de promenerande på vallarne, desto värre för dem. ... de ha ju emellertid alltid den utvägen att slå ned sina dygdesamma ögon, ty man behöfver ju icke nödvändigt se just ät det hållet! Konserten är slutad, det börjar skymma och ånghvalarne simma fram för att sluka passagerare. Det går långsamt med den förtäringen, ty de ha förut intagit grundliga helportioner både i Stjernvik och Långedrag och mången får väl vänta dernere på Elfsborgsbryggan både en och två timmar, innan turen kommer till honom att slinka in i det menniskofyllda gapet. Väl der, är man emellertid i säkerhet och löper ej fara att dimpa i däcket äfven under den hårdaste sjögång, ty här befinna sig menniskorna lika packade, som sillarne i ett stim, hvilket oförvarandes råkat in i en verklig Balenoptsras innanmäten. Här ombord råder det emellertid nästan ännu friskare lif än på land. I tören uppstämmer en hanoveransk blecksextett af den bekanta sorten: Schleswig-Holstein Meer-umschlungen, fördomssritt omvexlande med Den tappre Landssoldat, midskepps låter en qvintett amatörer också på bleckinstrumenter en liflig skarpskyttemarsch ljuda i qvällen, under att straxt bredvid och samtidigt ett outtröttligt muntrationsråd lägger för visor af Erik Bögh, och dd 4