A som H.-T. vill framställa den, ty, utom det att mantalsponningarne äro grunden för en hel del afgifter, så att deras borttagande skulle kunna föranleda ett onödigt krångel, då samma fördel, skattelindring, kunde beqvämare vinnas genom den personliga ekyddsafgiftens minskning, så skulle, hvilket våra läsare nogsamt veta, deras upphäfvande, på sätt Andra kammarens majoritet ville, inneburit ett betänkligt prejudikat för riksdagens rätt att vallena disponera öfver jemväl statens ordinario inkomster och således äfven öfver grundskatterna. Då kamrarnes talmän vägrade proposition i frågan, föreslog ju tillochmed en representant i Andra kammaren, att kamrarne skulle få sjelfva tillsätta sina talmän, då majoriteten icke skulle behöfva vara utsatt för motstånd i thy fall mot sin vilja. Vi debösva icke heller närmare erinra om Liss Olof Larssons märkliga förslag om, att få i rikedagsordningens 8 65 ordet statsutgifter utbytt mot Åstatens reglerande, hvilken fint till förekommande af propositionsvägran i detta hänseende också gillades af Andra kammarens majoritet. Då vi sålunda visat, hvart man inom denna majoritet i sjelfva verket syftade, vilja vi blott tillägga, att önskligt varit, det regeringen redan för längesedan tagit kraftigare itu med grundskattefrågan. Ju längre det lider, desto mera passionerad kommer behandlingen derat att blifva, till skada för saken sjelf och det allmänvas bästa. Statsekonomiska skäl tala för en bemedling, och önskligt vore, om en sådan kunde snart vinnas, men dertill fordras regeringens initiativ och en från henno utgången allmän finansplan, hvilken reder och ordnar den nu invecklade ekonomiska labyrinten och väl afväger allas intressen. Ett sådant initiativ lär man likväl icke ha att från regeringens sida vänta under den närmaste tiden, och derför skall den parlamentarieka kampen om denna sak antagligen åter blossa upp. Det är väl kändt, att man bland landtmännens aristokratiska ledare har ögonen girigt fästade på städernas inkomster på tolag och bränvinsskatt, för att i dem bereda statsverket en ersättnivg för grundskattsafskrifningar. För de flesta städerna äro dessa inkomster ett lifsvilkor, och derför torde städerna väl se eig före i valet af sina represontanter, så att kunniga män komma upp till riksdagen, de der ha noggrann kunskap om städernas förbällanden, drätsel m. m. och kunna med sakkännedomens imponerande kraft afvärja en fara och en orättvisas begående till förmån för em samhällsklass på bekostnad af en annan.