Göteborgsposten – 9 augusti 1872, sida 2

Den gamle mannen tog sig något otåligt en pris snus. — Det är ett vilkor jag måste göra, sade han med någon tvekan, endast ett. — Fordra af min tacksamhet hvad ni vill, svarade Ren hastigt i det han drog ett djupt andedrag af lättnad. — Det är att ni förbinder er till att endast måla för mig. — Naturligtvis. Renå samtyckte härtill utan ringasto svårighet. Stackars unge man! det var för honom någonting nytt af angenämaste slag att få någon annan än råttorna att måla för. Det föll honom aldrig in att då han med så passionerad ifver sträckte ut sina händer för att få tag i en flik af Lyckans klädning och uppfånga några blad af Ryktets lager, han i sjelfra verket endast sträckte fram dem för att få nya fjettrar. — Mycket bra, sade den gamle mannen lugnt i det han åter satte sig ner och betraktade Ren samt utvecklade sina åsigter rörande artistens framtid.