Göteborgsposten – 9 augusti 1872, sida 1

— — — — —— — ——— hvarje man, sedan han en gång älskat en qvinna! Hvad mig beträffar, så kunde jag ej inse att det låg mindre patriotism i att bereda sina grannar nöje än uppväcka onda passioner i sina bröders bröst. Men kanhända att det berodde på min okunnighet. Jag tror att menniskorna under senare åren kommit till den öfvertygelsen att den enda rena patriotism är och bör vara den som yttrar sig i den mest intensiva och mest brutala formen af en enda passion — Afund, helvetets förstfödda. Sålunda gjorde dessa båda godt i sin mån och voro lyckliga, ehuru det mer än en gång hände dem att de måste vara utan föda en hel dag. Jag har sagt att Rens hade geni — ett mäktigt, djerft, sannt geni — ett sådant geni som meddelar sig åt allt hvarmed det kommer i beröring. Ren kunde lika litet underlåta att förläna ett ideelt behag åt de askar han färglade, som vi rosor kunna underlåta att sprida vår doft. Geniet har sitt sätt att kasta sina perlor i smutsen, liksom vi öda bort vår vällukt till hvarje vind som blåser. Då och då blir perlan uppfångad och dess värde uppskattadt, liksom en och annan gång en enslig vandrare stan