Göteborgsposten – 9 augusti 1872, sida 1

nar för att insupa den dost vi förlänat åt vinden samt tackar Gud som skapat oss. Men liksom nittionio rosor få blomma utan att erhålla någon tack, mot en enda som röner ett dylikt erkännande, så bli nittionio af de perlor geniet bortkastar förtrampade och krossade, mot en enda som blir tagen och uppskattad till sitt rätta värdo. I skymningen af en mulen dag, steg en liten svag gammal man med brun hy uppför trappan och inträdde i vårt vindsrum. Vi hade aldrig främmande hos oss; hvem är det väl som besöker de fattiga? Vi trodde att det var en fiende som kom; de fattiga tro alltid det, emedan de äro så ovana vid främlingars besök. Ren reste sig upp och försökte dölja det armod som röjde sig i hans drägt genom att ställa sig i skuggan vid sitt staffli. — Ni har målat detta, hr Rens Claude? frågade den lille mannen. Han höll i handen en af konfektaskarne, den vackraste af dem alla, på hvars lock var målad en flicka med en tamburin i en krans af Provence-rosor. Ren hade kopierat mig med utomordentlig trohet i alla dessa blommor samt, då han efter fullbordadt arbete kastadt penseln ifrån sig, med en suck utropat : Detta