IIKåSOm I Sagorna ala de lor andra oöfverstigliga hindren tycktes kunna bortblåsas som spindelväfvarne af den lycklige och allt kan derför törsiggå med den törunderligaste enkelhet. Det var isynnerhet engelska tidningar, som ganska fint läto framskymta möjligheten af, att det hela icke hängde så alldeles riktigt tillsamman. Ville man vara elak, kunde det förefalla en, som om glädjen öfver, att Livingstone funnits vid lif, fördunklats deraf, att det var en amerikanare, som funnit honom, sedan engelsmän gjort det ena fruktlösa försöket efter det andra att uppnå detta resultat. Nu, sedan Stanley återvändt till Europa och aflomnat bref från Liviogstone sjelf, hvilka erkänts för äkta, till myndigheter, samt slägt och vänner till den store upptäckaren, har hvarje tvifvel häfts. Stanley har i dessa dagar anländt till London. Han har redan i Paris varit föremål för ett ertusiastiskt emottagande från sina amerikanska landsmäns sida, och i London skall Stanley utan tvifvel bli föremål för ännu större hyllning. Han har också gjort sig förtjent af all ära. Lärda sällskaper och stora geografer hafva på vetenskapliga möten ifrigt diskuterat, huruvida Livingstone var död eller icke, och man har med en viss ostentation utrustat expoditioner för att bringa honom understöd, om ban vore vid lif, och finna hans spår, i händelse han skulle vara död; det hela har emellertid hittills icke allenast blott varit fiasco, utan det har äfven sett mycket fattigt ut för det rika England och isynnerhet för det England, som den ena gången efter den andra gjorde så storartade uppoffringar för att finna Franklin och hans beledsagare. Betecknande för det hela är, att den stora Livingstone-expeditionen, om hvilken det talats så mycket och som legat och utrustat sig vid sin utgångspunkt Zanzibar, Gud vet hur länge, då den fått veta, att Stanley funnit Livingstone, icke bestämde sig för att begifva sig i väg, för att förse bonom med förråder, utan efter moget och omsorgafullt öfvervägande kom till det resultat, att det endast var dess uppgift att finna honom, och derför stannade, der den var. Af de bref från Livingstone, som nu offentliggöras i tidningarne, framgår också, att han befinner sig i en mycket bitter stämning öfver det sätt, hvarpå man sökt efter honom, i det man anförtrott detta värf åt dåliga och opålitliga infödingar, hvilka föredragit att behålla förråderna sjelfva, och det låter mycket ironiskt, då han särskilt tackar den engelska regeringen, derför att hon skickat honom 1000 p. sterl., som han icke fått. Och hvilka år har ej resenären tillbragt, sedan han i Mars 1866 bröt upp till denna sista expedition, beledsagad af tolf sepoys, nio Johannamän och sju befriade slafvar. Han hade endast tillryggalagt en kort väg, då hans infödde ledsagare blefvo förskräckte af resans besvärligheter och öfver berättelserna om de fientliga stammar, genom hvilkas länder man skulle vandra. De lemnade honom till sist, och för att skyla sia feghet, utspredo de ryktet om hans död. Livingstone drog ensam vidare och uppnådde efter stora svårigheter Chambesifloden och gick öfver denna. Han fann, att denna flod ej, såsom man trott, var den portugisiska Zambesi, utan alldeles skild från denna. Han följde dess stränder vidare och fann att den längre borta kallades Lualaba. Han fortsatte sin resa längs dess lopp inemot 600 eng. mil och blef öfvertygad om, att den är identisk med Nilen och att denna Afrikas gåtfulla flod skall ha en längd af inemot 2600 eng. mil. Livingstone lärde känna de 600 eng. milen af det sydliga Central-Aftikas vatiengräns, han fick denna gång, emedan han saknade allt möjligt, icke tillfälle att undersöka de 100 mil, hvilka ännu återstodo. Dessa hundra mil skrifver han, olyckligtvis det intressantaste af alltsamman, ty här utspringa fyra källor, och hvardera af dessa fyra blir, efter att hafva flutit genom en icke synnerligt stor landsträcka, en stor flod; två af dem flyta norrut till Egypten, två söderut till det inre Ethiopien. Det är enligt Livingstones öfvertygelse Nilens mystiska källor, om hvilka Herodot hörde talas i Sals. Jag har hört dem så ofta omtalas och med så stora afstånd emellan, att jog icke kan tvifla på deras tillvaro, och i trots af den smärtsamma längtan efter mitt hem; som griper mig för hvarje gång jag tänker på min familj, önskar jag likväl sluta med att upptäcka dem. Det var detta, som Livingstone uträttat, då han tvangs att inställa sina forskningar, utmattad och sjuk, saknande allt, en tiggare bland de barbariska stammarne. Han tänkte om sig sjelf, skritver han på sitt sällsamt gripande och enkla sätt, att han liknade den man, som gått ned från Jerusalem till Jericho, endast med den skilnaden att hvarken någon prest eller levit eller samaritan kunde komma i hans väg. Och dock var den barmhertige samaritanen mig nära. Han kom, och det blef ett sällsamt möte. Stanleys expedition hade uppnått Ujiji. Den skulle tränga in i denna stad med all möjlig prakt, för att imponera på infödingarne; sjeltve voro de utmattade och ytterst trötta, men den syn, som mötte dem, gaf dem nytt lif. Borta vid horisonten utbredde sig vid foten af sköna berg Tauganyika-sjörs silfverblanka spegel, kantad med skogar och gröna slätter, och framför dem låg mellan träd och buskar staden med alla sina hus och byddor, leende i solens strålar som en bild af frid och hvila. Tåget anordnades på det präktigaste, lastdju