Göteborgsposten – 8 augusti 1872, sida 1

fottiga skola ha skäl att gråta blodstårar öfver förlusten of det enda Eden, hvars solljus sökte dem i deras skugga, hvars musik hann till deras öron i deras enslighet och hvars glada, grönskande promenadplatser voro öppna för deras trötta fötter. Nåväl, denna lilla anspråkslösa kärleksidyll, som tog sin början i ett litet vindsrum i Paris, hade i och för sig ett ljuft behag, och jag gaf med öm uppmärksamhet akt på den, och den tycktes mig lika frisk sota morgonens dagg i den heta qvafsa verlden. De kunde ej gifta sig; ban hade ingenting annat än hunger till bröllopsgåfva, och allt det lilla hon förtjenade åtgick till mat och vin åt den gamla sängliggande mormodern. Ett sådant samvetsgrannt uppfyllande af dotterlig pligt är så vanlig i det franska familjelifvet, att ingen tänker på att räkna det såsom en dygd. Men de tillbragte sin lediga tid tillsammans; de voro om söndagarne tillsammans i de skogar som de båda älskade eller i de offentliga konstgallerierna, och då hösten framskridit så att de ej längre kunde sitta vid sina öppna fönster, hade han dock alltid ljuset från hennes lampa att betrakta, såsom en pilgrim ljuset af ett helgonskrin, och hon brukade innan hon gick till hvila draga i sär jalusien och vinka sitt godnatt till honom, hvarefter