Göteborgsposten – 8 augusti 1872, sida 1

Bref från Stockholm. (Korresp. till Göteborgs-Posten). (Forts. o. slut fr. n:o 180.) Stockholm d. 5 Augusti. Vi erfara, meddelade häromdagen en af hufvudstadens tidningar helt lakoniskt, att Vilhelmina Stålberg efter någon tids sjukdom aflidit i Mariefred. Att det var den snälla, trefliga, anspråkslösa författarinnan Vilhelmina som menades, fick läsaren sjelf gissa sig till. Hon uppträdde redan för femtiotre år sedan såsom författarinna af några skaldestycken i Stockholmsposten, protegerades at Franzn, och har sedan författat flera större romaner — som nu i nya upplagor börja åter utgifvas — samt en stor mängd noveller och skizzer. Hon egde visserligen icke någon öfverlägsen talang, men hon hade egenskaper som pryda hvarje både qvinlig och manlig författare, ett flärdlöst sinne och en sedlig uppfattning. Höga arvoden tillföllo henne aldrig, men hon skref desto flitigare, hon hade små behof och ett förnöjsamt sinne, Hennes personliga bekantskap gjorde jag för många år sedan på en supå hos Crusenstolpe, der flera af hufvudstadens litterära celebriteter, äfven tillhörande det älskvärda könet, voro församlade. Blanche, Carl Kullberg, Palmer, Kjollman-Göransson voro der ock. Värden var så upptagen af omtanka för och bestyr med gästernas materiella forplägning, att den andliga öfverlemnades till deras fria rådighet. I förmaket hade naturligtvis de litterära damerna placerats, och för min del längtade jag att erfara huruvida äfven ibland dem oron och qvalen hvar dag sig förnya. Samtalet rörde sig på det litterära området, och snart framställde någon den frågan hvad man hade att vänta af de älskvärda författarinnorna — ty att deras pennor hvilade ville ingen tro, och kunde ingen tillåta, allra minst nägon at oss tillhörande det icke täcka könet. En af författarinnorna förklarade full af vemod att hennes penna hade hvilat i flera månader : det smärtade henne djupt, dock mest derföre att hennes förläggare (gast ätven ban, och åhörare at samtalet, en liten kuriös herre, som begagnade kalmus-rot, klagande öfver störd digestion och törlagsrörelsens stora vidrigheter) — dagligen pinade henne med böner om manuskript. Men hon kunde omöjligt skrifva en enda rad, om det så gällde hennes lif. Förgäfves hade hon i flera veckor väntat på inspiratiop, på den der gudagnistan som först skulls tandas i hennes själ, innan hon kunde skrifva. Förläggaren suckade ätven och såg nästan ond ut — och allmänheten skulle bli förtviflad, bedyrade en liten mycket originell, finrakad artist, eom vi kallade Åvestauflakten. Herro Gud, så besynnerligt, yttrade Vilhelmina Stålberg, som genomträngd af den djupaste beundran och vördnad för sina celebra systrar i Apollo, icke ens vågat slå sig ned i en af fåtöljerna, utan satt något afeides på en mycket liten kullerstol, så besynnerligt!, upprepade hon med ett mildt leende. Hvad som förstås med inspiration begriper jag inte alls, Mitt största bekymmer är att siana förläggare. Ämnen att skritva om saknar jag aldrig och icke heller lust att skrifva; men för mig vill ej tiden räcka till — Blanche yttrade nu några vänliga ord om den ömma omvårdnad, som Vilhelmina Stålberg egnade sin sjukliga fostermor. Ja, det är mitt största nöje; men dernäst att få arbeta. Jag hinner dock ej för de små husliga bestyren, att sätta mig eå tidigt som jag önskade till skrifbordet, men sedan går det raskt undan tills middagen skall tilllagas, och det gör jag sjelf för så vill mamma. Sedan vi ätit läser jag högt en stund för då slumrar mamma bäst. Sedan vi druckit kaffe, får jag återigen arbeta en stund; men när det blifvit afton och mamma gått till hvila, då börjar min rätta arbetsdag och tiden går då mycket fortare än min trubbiga penna. Jag vågar ej afgöra hvad intryck Vilhelmina Stålbergs naiva skildring gjorde på de andra; men den hjertegoda anspråkslösheten — så sällsynt hos författare — intog mig och sedan erfor jag än mera att hon var en ädel qvinna, flärdfri och vänfast. För några år sedan flyttade hon till Mariefred. Der slutade bennes mer än femtioåriga litterära verksamhet. Under det sista lefnadsåret angreps hon af kräfta i tungan, men uthärdade de svåra plågorna med ett beundransvärdt tålamod. Dödsengeln var för henne en välkommen befriare. Någon af dagarne i medlet af denna månad — sannolikt d. 16 — kommer Bellmansstatyn af den unge skulptören Gustaf Alfred Nyström att aftäckas på Hasselbacken. — 000 — —