Göteborgsposten – 8 augusti 1872, sida 1

lek bodde hos oss, och ett nytt löftesrikt år var inno. Jag bar en liten snöhrit knopp (syster till den som hvilade vid Renss hjerta) denna vår, innan ärnu svalorna hunnit komma tillbaka från Afrika och de första violblommorna buros genom gatorna. Denna min lilla älskling skulle bli Lilis bröllopsblomma. Hon tog den så sakta och varsamt ifrån mig, att det knappt var som om döden träffade henne. — Min kära lilla ros som blommar för mig, fastän jag endast kan bestå dig en lervas och endsst låta dig få se solens ljus mellan skorstenarne! sade hon i det hon lutade sig öfver mig och kyste mig. Då jag hörde sådana ord kunde jag ej längre sörja öfver att vara bortryckt från provence. — Hvad skola de gifta sig på, dessa två? sade den gamla vinrankan till mig. Och jag svarade henne: — På hopp och drömmar, — Kunna de baka bröda och föda barnen åt dem? invände vinrankan i det hon skakade sina skrynkliga grenar i marsluften. Vi gjorde ioga sådana frågor i vindskupan. Sommaren var nära för hand och vi älskade hvarandra. (Forts)