Göteborgsposten – 7 augusti 1872, sida 1

mina kusiner, med hvilka hon egde en viss namylikbet — att växa mot ljuset, rena och fläckfria. Men hon var född af enkla landtbor; hon var öppen, oförsagd och stark trots alla sina drömmar. Hon var glad och hon försökte ej dölja det. Med en behaglig rörelse lutade hon sig i sin tacksamhet ut genom fönstret och såg efter min grannc. Han var der i det skumma rummet; han försökte hålla sig undan för att ej bli sedd, men en stråle från en lampa hos källarmästarens råkade att falla på hans mörka vackra ansigte. Lili sträckte ut sina händer mot honom med en rörelse af ädelt behag och yttrade med ett ljuft klingande skratt: — En sådan present ni gifvit mig! — ty det är ju ni? — Ni ursäktar väl, mamsell? stammade han i det han böjde sig ut genom sitt fönster. Gatan var ännu så godt som folktum och mycket tyst. Teatrarne voro alla öppna för de personer som denna afton åtnjöto sin frihet, och från månget qvarter hördes musikens toner. Lili rodnude öfver hela sitt bleka ansigte, på samma sätt som jag sett mina systrars hvita bröst erhålla en varm glöd då solen från vestern skickat dem sina kyssar. Hon drog en