Göteborgsposten – 6 augusti 1872, sida 1

slögo hvart de ville och sågo hela den brokiga staden under sig — sågo alla dess glänsande vapen och skimrande palatstak, dess förgylda domer och stora torg. Då jag varit ensam i två timmar och medan den gamla byggnaden var tyst och tom, kom målaren Rens från sitt hem och gick tvärt öfver gatan med ett knyte under armen. Han gick uppför trapporna med tysta steg och öppnade dörren till våra vindsrim. Han stannade på tröskeln ett ögonblick med en egendomligt vördnadsfull min, samma min som jag en gång varseblef hos två skäggiga och svartmuskiga soldater då de stannade framför helgonskrinet vid dörren till det lilla kapell, hvilket jag kunde se på andra sidan om vår gata. Derefter inträdde han, lade den sak han bar på en trästol mot ljuset, tog bort betäckniogen och gick derefter tillbaka, utan att de qvinnor som befunno sig i det inre rummet hört honom. Hvad som han fört med sig var det stycke duk jag sett under hans hand, målningen som föreställde mig, lampan och Lili. Jag begriper ej huru han kunnat göra det; allt var så likt, men dock hade han förherrligat oss alla, mina hvita blommor och gröna blad, den låga oljelampan och min egarinnas vackra hufvud, på