Göteborgsposten – 5 augusti 1872, sida 1

Det finnes en liten klubb i bakdelen af huset som jag klättrar öfver. Jag har skjutit en vinranktelning in i en apringa och lyssnat. Fönsterluckorna äro tillslutna till klubbrummen. Det är förbjudet i lagen för personer att hålla sådana möten. Emellertid håller Rene präktiga tal der. Sådan ordrikedom, sådana blickar, sådan röst — en röst som liknar dånet af musköteld då den är vredgad, en vemodig musik då den är sorgsen! Ehuru jeg är gammal och har föga safve qvar, går det liksom en dallring genom den och den kännes nästan varm då han talar. Derjemte målar han så vackra saker, det säga åtminstone svalorna som bygga under hans takfot; men jag förmodar att sådant ej är af stor nytta; ingen har förtroende till hans talang och han är nära att svälta ihjel. Han är ung ännu och känner sig ha styrka samt försöker fortfarande att utföra storverk för den verld som ej bryr sig ett tecken om antingen han lefver eller dör. Ännu en tid skall han väl kunna fortfara på det sättet; men sedan skall det gå för honom på samma vis som det gått för mig. Jag sträfvade också och försökte att frambringa de bästa drufvor jag kunde, ehuru man gifvit mig en plats der jag ej fick någon sol att bringa dem i mognad och någon dagg att rena dem från damm. Men ingen bekymrade sig derom. Ingen gaf