Göteborgsposten – 5 augusti 1872, sida 1

tvärt öfver gatan genom mina gröna blad och hvita blommor på min egarinna. Lili visste ingenting om den utkik han höll på henne; hon hade satt upp en liten virkad jalusi, och hon trodde att den höll ute hvarje blick då den hängde uppe. Ofta var dock äfven denna jalusi borta, ty hon hade ej hjerta att beröfva mig de få svaga vindfläktar som den starka hettan bestod oss. Hon såg honom aldrig der han stod i sitt fönster och jag förrådde honom aldrig — visst icke. Rosor hafva allt ifrån verldens början varit tystoadens blommor. Äro vi ej äfven kärlekens blommor? — Hvem är han? frågade jag min sqvallersyster, vinrankan. Vinrankan hade lefvat femtio år der vid gatan och kände till alla de personers historia och sorger sota bodde i närheten. — Han heter Rens Claude, sade vinranken. Han är en man med geni. Han är mycket fattig. — Ni begagnar synonymer, mumlade det gamla balsamträdet som hörde hvad som yttrats. — Han är artist, fortfor vinrankan. Han är ung. Han har kommit hit från södern. Hans föräldrar äro vägvisare i Pyrenkerna. Han är en drömmare. Han har lärt sig en hel mängd saker. Han besitter äfven vältalighet.