a Å bA MOB dÅH GM DHISLI XprII MAnå?d vid middagstiden från Hamburg till Berlin, der jag tog in i ett hotell, omedan jag först i påföljande dag ämnade fortsätta resan söderut. i Efter att behörigen ha användt tvål och vatten för att bli qvitt jernbanedammet och efter att ha styrkt mig med en god måltid, frågade jag öfverkyparen hvad som fanns att bese i staden. Jag erhöll de önskade upplysningarne Jemte en varning att ta mig till vara för die Bauerofänger, en varning, som kom mig att dra på munnen, då jag fann det osannolikt att jag, iklädd österrikisk uniform, skulle vara utsatt för att falla i händerna på de med detta namn titulerade bedragarne och röfvarne. Ewellertid gaf jag mig ut, besåg så mycket af Berlins märkvärdigheter, som jag fick tid till och begaf mig omkr. kl. 8 på aftonen till den bekanta Rathskeller för att vederqvicka mig med en flaska godt öl i sällskap med hyggligt folk. Dock framtiden skulle snart upplysa mig om mitt misstag, hvad det hyggliga sällskapet angick och först för sent rann mig i sinnet sanningen af följande bit Wiener poesi: Es giebt nur a Kaiserstadt, es giebt nur a Wien, Es giebt nur a Räubernest, und dast ists Berlin. Sedan jag nemligen en stund suttit i källaren och gladt mig öfver det utmärkta ölet, satte sig en elegant herre med förnämt utseende vid samma bord som jag. I början tego vi båda två, derpå följde en ömsesidig mönstring, som nog ledde dertill att vi båda ansågo hvarandra såsom någonting fint. Slutligen inledde den obekante ett samtal, hvilket först vände sig omkring likgiltiga ämnen, derpå följde den sedvanliga presentationen. Hr baron Schwerin — jag sade mitt namn, samtalet blef nu lifligare, den ömsesidiga glädjen öfver att ha gjort hvarandras bekantskap gaf sig luft; familjeförhållanden och slika intima saker komma på tapeten, kort sagdt, samtalet blef förtroligt. Efter en stunds förlopp erbjuder sig den ädle baronen, hänryckt öfver att få vara min ledsagare, att inviga mig i Spreestadens hemligheter och uppfordrar mig att för den dagen vara hans gäst, hvilket andud jag först efter mycket krus antager och endast med det vilkor att få vara hans värd någon gång i Wien. Med utropet: Ni måste lära att känna Berlin nattetid! för denne nattens son mig ur Rathskeller upp på jordens yta igen; en droska engageras och så bär det af till åtskilliga af Berlins förlustelseställen, till Ballhaus, till ett annat ställe, hvars namn jag glömt, till ?Orpheum-; öfverallt trakteras jag med champagne. Under det min nye vän ett ögonblick lemnat mig ensam i den sistnämnda lokalen närmar sig mig en herre och tilltalar mig med följande ord: Herr kamrat! Ursäkta mig, men tag er i akt för Bauernsänger! Varningen framkallade hos mig endast ett medlidsamt löje och jag svarade, att han kunde vara obekymrad för min skull. Detta var således den andra varningen på samma afton och ändå skulle jag, kortsynte, löpa midt i gapet på faran! Min baron, som straxt derpå kom tillbaka, uppmanade mig nu för att, som han sade, sätta kronan på verket, till att följa med till en lokal, dit endast hans förtroligaste kommo och der vi skulle få mycket roligt. Jag gick in på hans förslag och åter satte vi oss i droskan och foro åstad. Efter en längre stunds åkning stannade vi utanför ett hus och stego ur åkdonet. Baronen såg sig försigtigt omkring åt ella sidor och upplyste mig med anledning deraf om att polisen icke borde få veta af våra besök i detta hus. Porten öppnades på ett för mig obegripligt sätt och genom en labyrint af gångar fördes jag slutligen in i ett af två röda glaskupor upplyst rum, der ett äldre fruntimmer med gement utseende men fint klädd omottog oss. Straxt derpå inträdde två unga flickor, af hvilka den ena isynnerhet frapperade mig genom sitt utseende: jag såg nemligen straxt att hon omöjligt kunde vara af tysk härkomst, dertill voro hennes ögon för uttrycksfulla, hennes hår för svart. Ett ögonblick senare förökades sällskapet med två herrar, hvilka under klingande namn förestäldes för mig såsom min barons vänner. Den ofvan omnämnda flickan med det utländska utseendet tycktes skänka mig en särdeles uppmärksamhet; hon talade visserligen ej till mig, men då hon trodde sig obemärkt, såg hon på mig med en forskande och påfallande, medlidsam och bedröfvad blick. Emellertid hade jag stått och betraktat en på väggen hängande tafla, genom en oförklarlig instinkt kom jag att plötsligt vända mig och såg då huru käringen med det gemena ansigtet, som stod fördjupad i ett samtal med min vän Schwerin, stirrade på mig med ett styggt och ondskefullt grin, hvilket dock ögonblickligen försvann, så snart som jag såg ditåt. Denna isanning djefvulska blick öppnade ändiligen mina ögon och det blef slutligen klart för mig, att man hade ondt i sinnet mot mig. Dock — just nu borde jag framför allt synas omisstänksam och lugn, hvarföre jag försökte att visa mig så glad och munter som möjligt; det gällde nu att på ett eller annat sätt slippa helskinnad ur fällan. En inbjudning att dricka ett glas af det vin, som man under tiden framsatt, afslog jag tillsvidare under förevändning att jag nog senare skulle dricka desto mera. En liten stund derefter gicek hela det: