och först i det andra en de fredliga yrkenas man, och såsom denna riktnings värdare står sedan särskilt landets talrika officorspersonal. En långvarig soldattjenst är för hvarje individ ett futurum, ett presens eller ett preteritum; man skall under åratal komma att blicka upp till denne stramme officer såsom sin förman, såvida man ej f. n. gör det eller redan gjort det. Häraf en benägenhet hos denne senare att se ned på nationen såsom en samling af individer, hvilka han haft att informera i gevärets bruk och dervid ofta funnit ganska underhaltiga. Och hos dessa födas återigen andra likaledes för det medborliga samlifvet menliga känslor: hos några en slafvisk undergifvenbet, hos andra en antagonism, hvilken ofta kommer till utbrott. Ej mindre än tvenne gånger under den korta tid, jag vistats i Berlin, ha tidningarne haft att förtälja om konflikter mellan officerare och civila, hvilka väckt en viss uppmärksamhet. I båda fallen ha dessa rent personliga tvister på ett visst stadium lyktats så att den i tvisten inblandade officeren helt enkelt från högvakten reqvirerat patrull, hvilken fört hans borgerlige motståndare inom lås och bom. Jag vill fråga: är ej sådant yttring afmilitärism, om någonsin detta ord må med skäl användas? Och tilldragelsen vore så mycket svårare att förklara, utan antagande af den ofvannämnda allmänna sinnesriktningen, som den tyske officeren står på en hög grad af bildning och reflexion. Rättvisligen bör dock tilläggas, att sådana tilldragelser som dessa endast äro möjliga i provinsstäderna, ej i Berlin. Här, i hufvudstaden, står personalen allt för strängt under öfverkommandots uppsigt för att slika excesser skulle kunna passera. Vid gardena söka sig ock företrädesvis kunskapen och talangen in, medan de som välja militärlifvet såsom ett komfortabelt dolce far niente föredraga att blifva placerade vid de regementen som äro förlagda i Rhenprovinsernas vackra städer, hvarest garnisonslifvet erbjuder vida flera behag än i det tråkiga Berlin. Men också i Tysklands hufvudstad intaga die Herren Officiere en isolerad, från de öfriga samfundsklasserna skarpt skild ställning i umgänget. Och märkvärdigt nog synas höga vederbörande gynna detta, hvaraf ju skönjes att detta hör med till systemet och ej beror på tillfälliga omständigheter. Genom ett särdeles frikostigt anslag ur kejsarens chatullkassa åt officersmessen inom hvarje regemente, har nemligen denna blifvit satt i tillfälle att erbjuda sina medlemmar ett godt och komfortabelt lif till ytterst lågt pris. Man ser visserligen ändå talrikt med officerare i de offentliga restauranternas salar — det är inom parentes sagdt en god regel för den resande, att om han vill spisa sin middag billigt, han följer studentströmmen, när denna kl. 1 efter slutade förmiddagsföreläsningar uppsöker sina spisqvarter, och att, om han vill äta elegant samt ändock jemförelsevis billigt, han då följer de skaror af unga militärer, hvilka något senare begifva sig till sina restaurationer —, men dessa äro till större delen sådana som ur annorstädes förlagda regementen blifvit kommenderade hit, till landets stora högqvarter. Den ofvannämnda afslutenheten trån den militära befälspersonalens sida gent emot andra medborgare är en företeelse som märkes på tusende små omständigheter, den uppenbarar sig på promenaderna, i teatrarne, kortligen sagdt, öfverallt, och den infödde berlinaren vet att omtala det för dig, om du frågar honom derom. Fenomenet är ej utan sin betydelse, ty en armsorganisation, om den skall vara fullt berömvärd, får ej blott vara ur militärisk synpunkt kraftig; den skall också vara ekonomiskt billig, såävidt möjligt är, och den skall åtminstone ej motverka utvecklingen af de politiska och sociala grundvalar, på hvilka samfundslifvet hvilar. Att någon lindring borde ske i den börda, som militärtjensten pålägger dea enskilte, var intill de allra senaste dagarne hoppet och önskan hos befolkningens flertal. Nu var ju den stora strid utkämpad, som man i åratal varit beredd på. Franska nationalförsamlingens beslut med hänseende till franska armåns omorganisation har likväl borttagit detta hopp och kanske äfven sjelfva önskan. Jag har funnit den tanke allmän i Tyskland att man i Frankrike blott eger en enda känsla: hämnd på tyskarne. Derom veta alla att förtälja, från och med den unge kadetten, hvilken med glänsande ögon berättar dig att inom 10 år bryter det löst igen — ty die Franzosen sind ja verrckt — och att han då får vara med, ända till landtvärnsmannen, som visserligen fann det sista kriget besvärligt, men likväl räknar detsamma bland sina skönaste minnen, såsom ett minne för lifvet. Det har verkligen behöfts Bismarcks oerhörda popularitet tör att ej den senaste öfverenskommelsen, enligt hvilken utrymmandet påskyndas och finansiella garantier sättas i stället för de territoriella, skulle helsats med öppet misshag. Mångenstädes har jag hört den mening uttalas att garantierna af sistnämnda slaget dock äro de säkraste samt att ingen anledning fanns för Tyskland att sluta den öfverenskommelse, som nu blifvit träffad. Regeringens organer inom pressen göra mycket för att lugna denna stämning och söka ådagalägga att Thiers armöförslag har stora brister samt ej på långt när upphinner Tysklands organisation i kraft och styrka. Men