den tyska narordningen? Man vet att den unge man, som f. n. är chef för kommandoexpeditionen inom Sveriges landtförsvarsdepartement och som ej blott till embetet, utan ock i verkligheten torde vara att anse såsom vår nuv. krigsministers högra hand, erhållit sin krigsvetenskapliga bildning i en preussisk militärskola. Den slutsats ligger då nära till hands, att i den nya härordning, som i sinom tid kommer att af regeringen framläggas och vid hvars utarbetande frih. Hugo Raabs andel troligen ej blir ringa, preussiska mönster i många stycken skola följas. Redan häri ligger en uppfordran för hvarje svensk, som tillfälligtvis skådar dessa förhållanden på nära håll, att söka göra för sig klart, huruvida det vore lyckligt för vårt land att denna organisation äfven blefve vår. Och äfven om en dylik patriotisk-egoistisk känsla ej manade honom dertill, utgöra de tyska armöförhållandena en företeelse, som ofrivilligt träder fram i förgrunden af Tysklands politiska och sociala lif, påtvingande sig den besökandes uppmärksamhet. Tydligt är först och främst, att en så utsträckt värnepligt måste i ekonomiskt hänseende hårdt trycka den enskilte och dymedelst menligt inverka på hela landets förkofran i samma riktning. I trenne år, just de år under. hvilka utbildningen borde försiggå till det särskilta lefnadsyrke, som hvar och en utvalt, ryckes ynglingen bort från dessa värf för att helt och hållet egna sig åt krigets förberedelser. Jag vill ej neka att denna tid kan för utvecklingen af hans personlighet i flera afseenden vara af nytta. Hans kropp stärkes genom exercisen och särskilt genom de Turn-öfningar, som flitigt anställas inom regementena. Den stränga disciplin, man är underkastad, kan för många, ehuru ej för alla, sinnen under denna period af lifvet utgöra en helsosam skola, och slutligen är, såsom bekant, en allmänt medborgerlig undervisning förbunden med den militära, hvilken bidrager till att fylla de luckor, som folkskulan lemnat efter sig. Men de nu nämnda fördelarne uppväga ej de olägenheter för individen, hvilka finnas förknippade med systemet. Hvilken tara ligger det ej i att under dessa år, då passionen endast med svårighet kufvas af sjeltbeherrskningens kraft, kasta ynglingen ut i strömmen af ett garnisonerande stadslifs lockelser, och att vidare under denna tid af hans lefnad, då han borde lära sig att tänka och sörja för sig sjelf, vänja honom vid den faderliga omsorgen från ett arm6-kommandos sida, hvilket förskaffar honom alla hans behof, blott han fullgör de dagliga mekaniska förrättningar, som åligga honom — ja, utan att han ens noggrannt fullgör dem! Men den största olägenheten ligger dock deri, att den värnepligtige, när han efter treårig frånvaro från sitt borgerliga yrke skall till detta återvända, finner sin plats upptagen af en annan. Han har under sin tjenstetid ej förkofrat sig i sin borgerliga näring; han har snarare legat af sigi dess utöfning, och om han nu, när han idubbelt afseende skulle börja på nytt, eger förmåga härtill eller om han i brist deraf skall öka proletärernas antal, det beror på omständigheter, öfver hvilka han sjelf ej helt och hållet är herre. Institutionen med de ett-ärige frivillige lindrar otvifvelaktigt i viss grad de anmärkta missförhållandena och utan denna institution vore den tyska armåorganisationen en fullkomligt outhärdlig börda. Men man torde ej kunna förneka att sagda inrättning utgör en eftergift i främsta rummet åt den vetenskapliga bildningen — en eftergift som vid fullgörandet af medborgerliga pligter kanske ej borde ifrågakomma, synnerligast som olägenheten af den långa tjenstetiden mest drabbar den, hvilken intet eger. Dessutom har befintligheten af denna institution ett inflytande på vissa grenar af landets undervisningsväsende, som icke är i allo förmånligt. Regeringen utdelar privilegiet att företaga den mogenhetspröfning, som berättigar till vinnande af nu ifrågavarande fördel, mycket frikostigt. Högre handelsskolor, teknologiska instituter m. fl. komma vanligen alla i åtnjutande häraf, äfven om de äro af privat natur. I allmänna föreställningssättet börjar nu alltmer den missuppfattning insmyga sig att ett-årings pröfningen är hufvudsak och fackbildningen bisak. Dit sända fäderna sina söner, hvarest den förra snabbast vinnes, och resultatet häraf har blifvit en täflan mellan de särskilta anstalterna att sänka sina fordringar så lågt som möjligt, ehuru aldrig under den nivå att regeringen skulle fråntaga dem rätten att kreera :ett-årigs-frivillige. Sedan fordringarne sålunda först blifvit nedsatte i läroverkets statuter, hvilka alltid måste hafva erhållit rogeringens stadfästelse, sänkas de ytterligare i tillämpningen, hvartill åtskilliga omständigheter vid examinationens förlopp bereda en möjlighet. Följden har blifvit den nyssnämnda, att — enligt hvad mer än en skolföreståndare sagt mig — fackbildningen på ett betänkligt sätt skjutes åt sidan. Men eystemets svagaste sida är likväl den militärism, som framgår ur detsamma och som bemäktigar sig hela nationen. Man har i Sverige velat förneka detta och funnit det alldeles obegripligt att någon kan tala om -militäriom då, såsom här är fallet, hela folket står under vapen. Ja, det är sannt att Tyskland äfven under fredstid är ett krigsläger: det är ej förgäfves,