Göteborgsposten – 2 augusti 1872, sida 2

mörka drömmande ögon och rysligt insjunkna kinder samt förskräckligt luggslitna kläder. Han trodde att inga blickar hvilade på honom, ty hans vindsrum liksom vårt var så högt att ingen blick från gatan någonsin förirrade sig dit. Icke bryr sig den framskyndande hopen em att stanna och so uppåt ett vindsrum, såvida ej händelsevis en menniska hängt sig utanför fönstret. Att i tusentals vindsrum menniskor kunna vara döende af brist på bröd, brist på hopp, brist på rättvisa, är ej nog för att draga deras ögon upp till dem från stenläggningen. Han trodde sig vara osedd, men jag gaf akt på honom mången lång timme under sommarnatten då jag suckade vid min öppna ruta öfver de heta svafvelaktiga ångor som kommo upp från gatan och försökte se stjernorna utan att kunna det. Ty mellan mig och den lilla fläck af himlen som de oräkneliga taken lemnade synlig hade en källarmästare såsom skylt på sitt takträd hängt ut en stor förgyld kejserlig krona och denna krona, hvars oäkta förgyllning blifvit svart af rök, hängde emellan mig och planeterna.