Göteborgsposten – 2 augusti 1872, sida 2

emedan hon alltid varit fattig och tyckte att två sous i timmen var rikedom; emedan hon älskade denna hjelplösa gamla varelse hvars sinnen dött under det hennes kropp fortfor att lefva; emedan hon var artist till sin själ och hade öga för sköna saker i sin omgifning äfven då hon skurade sina kestruller och sitt golf. Hon var nöjd emedan hon i alla fall lyckades få njuta litet frisk luft emellanåt, och när hon kunde taga sig några timmars ledighet och fick komma ut litet på skogbeväxta platser samt derifrån ha med sig hem en bukett af oxlägg eller vattenliljor var hon glad och tacksam, såsom om hon fått guld och perlor. Ack, för er som har rikedom och godt om tid äro vi blommor blott en sak bland hundratals andra; vi ha tusentals rivaler i edra juveler, edra lyxartiklar, er mosaik, edra konstskatter, alla edra fantasiartiklar. Men i de fattigas lif äro vi allena: vi äro all konst, all lyx, allt behag, all prydlighet, all färgprakt som de ega; ofta äro vi all deras oskuld och all deras religion äfven. Hvarföre tager ni er icke för att oftare och i ymnigare mått införa oss i dessa glädjelösa hem, i dessa sollösa fönster? Nu ver det så att den gata vid hvilken