Göteborgsposten – 1 augusti 1872, sida 1

ner, löfven samt många blommor af olika slag och ormbunkar och buskoch slingervåxter på en plats som var för oss fullkomligt främmande — en plats uppfylld af andra rosor och af alla sådana föremål som blomma och ega fägring under högsommarens tid; en plats som jag hörde dem kalla Madeleinetorget. Och då jag hörde det namnet visste jag att jag var i Paris. Ty mången gång då skördemanvens förfärliga hand härjade bland oss och vi sett våra vackraste och mest välluktande slägtingar bortryckta från oss för att gå till döden, hade en dallring som ej var vindens lupit genom alla våra blad och grenar, och alla rosorna hade i sorg och förfäran hviskat: Bättre att masken eller torkan, branden eller flugorna, hvirfvelvinden som kringströr oss likt agnar, eller störtregnet som jemnar de stoltaste bland oss med marken — bättre att tillintetgöras af någon bland dem än utsättas för den långsamma död af hunger och törst och utmattning som väntar hvarje blomma hvilken kommer till Madeleinetorget. Det var en heder utan tvifvel att bli vald dit. En ros skulle vara den renaste, den ljufvaste den vackraste bland sina systrar för att bli vald dit. Men fastän hedern nog är en god sak, är det dock bättre att vara fri och få