Göteborgsposten – 1 augusti 1872, sida 1

framstående plats inom mitt slägte för att finna det martyrskap hvilket lika säkert väntar de älskligaste af våra rosor som det väntar de ryktbaraste bland er menniskor. Jag och tjugo stycken andra hopbundos med bastsnodder och öfverlemnades af min fångvakterska med silfverörhängena till en ung man som lemnade ett guldmynt i betalning för oss — om det var ett guldmynt af stort eller ringa värde vet jag nu ej. Ingen af mina egna rosor voro med mig alla voro främlingar. Ni tror naturligtvis ej att en liten ros kan bekymra sig om sin födelseplats eller sin slägt, men deri misstar ni er. Skulle vi ej bekymra oss om hvarandra? vi som gemensamt, föra ett så gudomligt lif, som sofva tillsammans under stjernorna och tillsammans leka i sommarvinden och tillsammans lyssna till foglarnes morgonsång, under det ännu menniskorna äro försänkta i slummer — vi som veta oss alla vara från himlen, ty då Gud kallade bort sina englar bad han dem lemna oss på den syndbefläckade jorden för att då och då gifra menniskorna en påminnelse om Honom. — Ni misstar er. Vi älska hvarandra mycket, och om vi ej få lefva förenade, önska vi att åtminstone få förvissna och dö tillsammans. Det är sällan som denna lycka förun