Göteborgsposten – 31 juli 1872, sida 2

ö lilla port genom hvilken glöden lysto från den härd, bredvid hvilken han aldrig mer skulle få sitta, omgifven af de varelser han älskade. Tysken såg på honom. — Är det ett skryt eller verkliga förhållandet? — Jag är ingen förrädare, svarade Bernadou ännu en gång. Preussaren gjorde ett tecken åt sitt folk. Det hördes en dubbel knall, och Bernadou nedföll död. En kula hade genomträngt hans hjerna, den andra var begrafven i hans lungor. Soldaterna sparkade den varma, skälfvande kroppen ofsides. Det var endast en bonde som blifvit dödad! Med ett anskri som öfverröstade stormens tjut och trängde likt stål till hvarje menskligt hjerta som slog i närheten, tilltvingade Reine Allix sig väg genom hopen och föll på knä vid hans sida och tog honom i sina armar och lade hans hufvud mot sitt bröst, hvarest han som litet barn brukat slumra sin ljufvaste sömn, — Det är Guds vilja! det är Guds vilja! mumlade hon, och skrattade derefter — ett skratt så förfärligt att det isade blodet på de mest oförfärade. Margot följde henne och stod tyst, stirronde med torra ögon; derefter kastade hon sig