Göteborgsposten – 31 juli 1872, sida 1

skurar. De gulnade löfven foro i milliontal öfver marken med vinden. De små husen på ömse sidor om gatan voro mörka, ty deras innevånare vågade ej visa något ljus i fönstren, af fruktan att det skulle bli en ledstjerna för deras fiender. Bernadon satt med armbågarne stödda mot bordet och hufvudet hvilande i händerna. Margot skötte om sitt barn. Reine Allix bad. Plötsligt hördes på gatan utanför ljudet af en mängd steg såväl af hästar som) menniskor, ropen af vredgade röster, qvinnors skri, skramlandet af vapen. Bernadou sprang upp med blekt ansigte och en blick mörk som natten. — De äro komna, sade han i det han drog ett djupt andetag. Det var ej fruktan han kände, ej fasa; det var snarare en passionerad kärlek för hans hem och folk — en längtan att strida och dö för båda. Men han hade ej något vapen! Med stadig hand öppnade han dörren till sitt hus och ställde sig på sin tröskel samt blickade mot sina fiender. Gatan var full af dem — somliga till häst, andra till fots; hopar af dem svärmade i skogarne och på vägarne. De hade störtat sig öfver byn som vargar på ett såradt lam. Det var en liten plats af så föga betyden