Göteborgsposten – 31 juli 1872, sida 1

surrat honom fast vid en ryttaresadel och släpat honom med sig tills han var halfdöd af i smärta och ansträngning. Då mörkret inbrutit hade han flytt, men de voro ej långt borta, sade han, och hade brännt staden från ena ändan till den andra, emedan en man skjutit på dem från ett hustak. Detta var allt hvad han visste. Bernadou som gått ut för att höra nyheterna återvände in och satte sig ner samt dolde ansigtet i sina händer. — Om jag gör motstånd ären I alla förlorade, mumlade han. Men att gifva vika likt en feg pultron! Det var ett pinsamt val han hade mellan att se sin födelsestad i lågor, sin familj slagtad för hans skull och att förqväfva all manlighet hos sin egen person. Reine Allix såg på honom och lade sin hand på hans böjda hufvud, och hennes röst lät stark och välljudande som musik. — Min älskade, då ögonblicket kommer så följ ditt eget hjertas ingifvelse och Guds röst inom dig. En snyftning var hans svar; det var första gången sedan hans tidigaste barudom som hon någonsin hört en snyfmiug från Bernadou. Det blef mörkt. Höstdagen led mot sitt slut. De mörka skyarne sände ner några regn