Göteborgsposten – 31 juli 1872, sida 1

Reine Allix ledde mildt sin sonson öfver tröskelen till sitt hus, drog hans hufvud mot sitt eget samt kysste honom mellan ögonen. ö — Du gjorde hvad du kunde, Bernadon, sade hon till honom; det öfriga står i Guds : hand. Derester vände hon sig ifrån honom, drog förklädet upp till ögonen och började bittert gråta öfver att hon lefvat i nittiotre år för att slutligen få se detta elände. j Nu sedan Bernadou blifvit beröfvad alla medel till försvar, var han lugn, tyst och passionfri såsom vanligt. Han skulle ha kämpat som ett lejon för sitt hem, men det hade man förbjudit honom att göra, och han var passiv och utan hopp. Han tillslöt sin dörr och satte sig ner med handen i Reine Allix hand och armen omkring sin hustrus lif. — Det är ingenting annat att göra än vänta, sade han sorgset. Dagen tycktes dröja mycket länge innan den slutligen kom. Skjutandet upphörde för en stund, började derefter ånyo och hördes närmare byn. Sedan blef åter allt tyst. Vid middagstiden kom en herde instaplande i byn, blek, blödande, utmattad, öfverstänkt af smuts. Preussarne, sade han, hade tvingat honom att vara deras vägvisare, hade