Göteborgsposten – 29 juli 1872, sida 2

—— —2222—nss—n .a7 allt hvad han kunde för att hjelpa de öfvergifna mödrarne och hustrurna i byn genom att bruka deras åkrar åt dem och vårda den boskap som de ännu hade qvar på sina betesfält. Han och Margot och Reine Allix födde många munnar, som annars hungersdöden skulle ha tillslutit, och förnekade sig sjelfva allt utom den magraste kost för att kunna dela med sig af det lilla de egde. Och under hela denna tid pågick kriget, men tycktes vara på långt afstånd från dem, så sällan trängde några underrättelser om det till den afskilda vrå af verlden der de lefde. Då hösten kom erforo de litet mera. Flyktingar började komma och stanna vid smedjan för att få sina hästar skodda; qvinnor flydde tillbaka till sina gamla hem i byn från det glada och föraktliga lif de fört i hufvudstaden ; mandater från försvarsregeringen skickades till hvarje by i landet; tidningar fördes in af formän, kolportörer eller krämare, — allt detta sammanlagdt gaf dem så småningom begrepp om landets fara — visserligen dunkelt, men dock så att de af de stympade rykten och berättelser som kommo till deras öron erhöllo kännedom om olyckan vid Sedan, kejsardömets fall och Paris belägring. Det förändrade ej deras dagliga lif; de voro ännu så långt afskilda från händelserna.