Göteborgsposten – 29 juli 1872, sida 2

— De både kunna och vilja göra det, sade en röst ur hopen. Ingen svarade härpå. Gatan låg mycket tyst och lugn i mörkret. Låvgt bort i öster glödde det röda skenet. Med vinden kom ännu detta dofva, aflägsna sorl, liknande det aflägsna rytandet af hungriga vargar: det var ljudet af krig och brand. Midt under tystnaden upphof Reine Allix sin stämma och sade: — Gud är god, skola vi ej förtrösta på Honom? Menniskorna ute på gatan svarade med en snyftning; de voro fulla af sorg och fruktan. Hela natten igenom vakade de på gatan, de som ej gjort mera för att bringa denna förbannelse på sig, än blommorna som lågo förfrusna under snön. De vågade ej gå till sängs; de visste ej när fienden kunde komma öfver dem. De vågade ej fly: till och med i deras egna skogar kunde fienden lura på dem. En man skrek verkligen helt högt: — Skola vi stanna här i våra hus för att bli utrökade som bin ur sina kupor ? Låtom oss fly! Men Reine Allix lugna, fasta stämma höjdes för att förebrå honom. (Forts.)