Göteborgsposten – 29 juli 1872, sida 2

Plötsligt hördes ett högljudt anskri utanföre — ropen af en mängd skrämda röster. Bernadou reste sig upp, tog sin musköt i handen, öppnade på dörren och såg ut. Allt byfolket var ute på gatan, och qvinnorna klagade högljudt, alogo sig för sina bröst och tryckte sina born intill sig. Det var ett hemskt rödt sken på himlen österut, och med vinden fördes ett egendomligt, doft sorl till deras öron. — Hvad är det? frågade Bernadou. — Preussarne äro öfver oss! svarade tjugo röster på en gång. Det röda skenet är staden som brinner. Reine Allix kom och ställde sig bredvid sin sonson. — Om vi måste dö, så låtom oss dö här, sade hon i en ton som lät mild och allvarlig. Han fattade hennes hand och kysste den. Hon var nöjd med detta svar. Margot smög sig äfven fram och ställde sig bakom dem, hållande barnet vid sitt bröst. — Hvad kunna de göra oss? frågade hon darrande, med de friska rosorna på kinderna förvandlade till hvita liljor. Bernadou småleg mot henne. — Jag vet ej, min älskade, sade han. Jag tror ej att ens de kunna bringa qvinnor och barn om lifvet.