Göteborgsposten – 29 juli 1872, sida 2

att tro alltsammans vara någon ryslig dröm — men åsygen af deras tomma stall och lador, deras åkrar som stodo i träde, deras barn som skreko af hunger, deras mödrar som sörjde de konskriberade bragte dem på ett grymt sätt till medvetande om verkligheten. Men ännu var det ej stort värre än det verit under dåliga skördeår och dyr tid, och stormen som rasade öfver landet hade hittills sparat det lilla gröna nästet bland skogarne vid Seinen. November kom. — Det är en kall afton, Bernadou; lägg på mera ved, sade Reine Allix. Bränsle fanns åtminstne godt om i denna skogiga trakt, och Bernadou lydde tillsägelsen. Han satt vid bordet, arbetande på en ny kärna åt sin hustru; han egde en viss skicklighet i att förfärdiga och uppfinna förbättringar i dylika saker. Barnet sof högljudt i sin vagga vid elden, småleende under drömmen. Margot spann. Reine Allix satt vid elden, sällan blickande upp från sin stickning om ej för att kasta en blick på sin sonson eller på det sofvande barnet. Fönsterluckorna voro tillslutna. Några vinterrosor blommade i en blomsterkruka under krucifixet. Bernadous flöjt låg på en hylla; han hade ej haft lust att spela på den allt sedan nyheterna om kriget kommit.