Göteborgsposten – 29 juli 1872, sida 1

— Men det är så längesedan, grandmåre! invände de. Reine Allix vickade. — Ja, det är längesedan, mina käre vänner. Men jag tror ej att sådana saker förändra sig mycket. De förblefvo tysta af respekt för henne, men sinsemellan sade de: — Hon är mycket gammal. Ingenting är nu såsom det var på hennes tid. En afton då solen sänkte sig röd öfver de afmejade fälten, redo två ryttade på löddliga hästar genom byn och gåfvo sig knappt tid att hålla in tyglarne medan de ropade till byns innevånare för att få veta om de sett en man passera i fullt språng. Det svarades att ingen sådan man varit synlig, och ryttarne satte åter sporrarne i de stackars hästarnes flämtande sidor. — Om han visar sig här, så gripen och hängen honom, skreko de i det de redo bort; han är en preussisk spion. — En preussare! upprepade byinnevånarne med bestört min — en preussore i Frankrike! En af ryttarne vände sig om i sadeln och höll åter in sin häst för ett ögonblick. — I dårar! veten I ej det? Vi äro slagna — slagna öfver allt — och de preussiska svinen marschera på Paris.