Göteborgsposten – 29 juli 1872, sida 1

Ett blad i stormen )). (Öfvers. från Engelskan). —— Reine Allix allena var allvarsam och sorgsen — hon hvars minnen sträckte sig tillbaka nära ett helt århundrade i tiden. — Hvarföre är du ängslig, grandmåre? sade de till henne. Det är ingen orsak. Vår arm är segerrik på något ställe, och det säges att våra gossar skola skicka oss preussisk spanmål och boskap, så att till och med tiggarne skola få äta sig mätta. Men Reine Allix skakade på hufvudet der hon satt och stickade i solskenet. — Mina baron, jag minnes min ungdoms degar, sade hon. Vår arme var segerrik på den tiden, åtminstone sade man det. Men allt hvad jag vet är att lille Claudis och de öfriga yoglingarne aldrig kommo tillbaka; och hvad bröd beträffar så stod det ej att få, hvarken för kärlek eller penningar, och menniskor lågo döda af hunger ute på de allmänna vägarne. 2) Forts. fr N:o 171.