Göteborgsposten – 29 juli 1872, sida 1

af Bernadou, som snart inhemtade konsten att handtera en musköt med både färdighet och noggrannhet. — Du skall ej bli kallad under fanan förr än vid sista uppbådet, sade den gamle soldaten; du är gift och har din farmor samt hustru och barn att försörja. Men on stark, muskulös, välformad karl som du borde ej vänta på att bli kalled — du borde frivilligt erbjuda dig att tjena Frankrike. — Jag skall tjena Frankrike då min tid kommer, svarade Bernadou enkelt. Men han ville ej lemna sina fält obesådda, sin trädgård utan vård, sin hustru utsatt för nöd och sjukdom, lemna sin farmor att dö allena i sitt nittiotredje år. De begabbade honom, dessa patrioter som i vinkällaren skreko mot det fallna kejsardömet, men han såg dem rakt i ansigtet och höll sig lugn och skötte sina dagliga värf. — Om han blir kallad skall han ej låta vänta på sig, sade Reine Allix, som kände honom bättro än till och med den unga hustru som han älskade. Bernadou höll af sitt hem med en hunds trogna tillgifvenhet. Han ville ej lemna det för att strida, så vida han ej blefve tvungen dertill, men för detta hem skulle han ha stridt som ett lejon. Hans känsla för sitt land var blott en känsla