Göteborgsposten – 27 juli 1872, sida 2

— M att Tyskland blifvit en riktig buse, för hvilken man bör taga sig tillvara. Den tyske generalkonsuln i Tunis skall neml. hafva till beyen öfverlemnat ett ultimatum, i hvilket denne på det mest energiska sätt uppmanar, att till bankirhuset Erlanger i Paris betala en skuld af fem millioner. Orsaken skall ha varit denna: Under franska kejsardömets sista år, vid den tid då marquis de Moustier ännu var Napoleon III:s utrikesminister, inställde deyens regering plötsligt räntebetalningen för alla de lån, som afslusats dels med italienska och engelska, men äfven med franska penningar, mestadels genom bemedling af det tyska bankirhuset Raphael Erlanger i Paris. Marquis de Moustier drefs då, genom egendomliga qvinliga inflytanden, att med en viss bestämdhet särskilt åtaga sig de franska kreditorerna, och fara var då nära för handen, att innehafvarno af de med Frankrike afslutade lånen skulle till fullo ersättas på bekostnad af innehafvarne af de engelska och italienska obligationerna, hvarför kabinetten i London och Florens trädde emellan och en tripel-aallians ingicks mellan Tunis, Frankrike och England, genom hvilken en blandad europeisk finanskommission skulle tillsättas i Bardo (beyens sommarresidens) och få sig anförtrodd förvaltningen af de skatter, inkomster Åe, som beyen förklarade sig beredvillig att afträda för betäckande af räntorna till sina kreditoror. Alla de i fråga varande staterna framträdde med sina anspråk, och Frankrike åtog sig, förutom de de franska kreditorernas fordringar, äfven det i Paris bosatta bankirhuset Erlangers anspråk, uppgående till 5 mill. fres, i hvilka äfven några hus i Frankfurt am Main hade del. Då kom året 1870 och med detta det fransk-tyska kriget. Den blandade europeiska finanskommissionen i Bardo förblef i verksamhet, men den franska finanskommissionen underlät från denna stund att taga den Erlangerska fordran med i räkningen, och sålunda blef denna utan vid alla räntefördelningarne, under det attitalienare, engelsmän och fransmän deltogo i pro rata fördelningarne. Baron Erlanger rörde upp himmel och jord för att rädda sitt kapital och sina räntor; men beyen af Tunis vägrade, då han märkte att den europeiska finanskommissionen alls icke mera uppträdde till förmån för den tyske bankiren, med äkta orientalisk fiffiighet att ens med en bokstaf erkänna tillvaron af den Erlangerska fordran, ännu mindre att af fri vilja lemna en ränteliqvid på densamma, Baron Erlanger vände sig till den tyska regeringen, hvars bankiraffärer han ju förestår i Paris sedan kriget och med hvilken han dertör befinner sig iregelbunden förbindelse. Urrikesministeriet i Berlin lofvade honom äfven, efter hvad det vill synas, sin bemedling, och då prins Friedrich Carl förliden höst utsträckt sin italienska resa ända till Tunis, hvilken händelse då framkallade de sällsammaste utläggningar, skedde detta, efter hvad man nu försäkrar, för att inverka på beyen till förmån för det nämnda bankirhusets anspråk. Men prinsen kunde under sitt två dygns vistande i Tunis ej erhålla annat än sväfvande löften, hvarför hr v. Erlanger för omkring ett par månader sedan sjelf reste till Berlin för att underrätta rikskansleren om den olycka, som drabbat det tyska kapitalet och personligen anropa honom om bistånd. Och den äskade medverkan tycks ha erhållits. Köln. Zeit. varnar dock ifrigt det tyska riket mot att uppträda så der hårdbändt och göra det tyska namnet förhatligt i orienten, Frankrike har förlorat en af sina mest betydande skriftställare, neml. Adolphe Gudroult som aflidit i Vichy. Gudcroult var hufvudredaktör sör Opinion Nationale och född 1810. Ilans far var fabrikant i Andelle-dalen. I sin ungdom hade han slutit sig till SaintSimonisterna och stod alltid i beröring med dem. Sedan detta sällskap upplösts, ingick han i redaktionen för Journal des Debats, var först dennas korresp. i Spanien och derpå i Italien. Guizot utnämnde honom till konsul i Mazatlan (Mexico) och senare till konsul i Jassy. Revolutionen 1848 förde honom åter till privatlifvet. Han sysselsatte sig nu med skriftställeri, tills han år 1859 grundade Opinion Nationale. Den aflidne prins Jerome hade skaffat honom tillåtelse dertill, och fastän han lade i dagen demokratiska åsigter, verkade han likväl i hemlighet för kejsardömet och blef prins Napoleons lydiga verktyg. Invald år 1863 som medlem af oppositionen i lagstiftande församlingen, föll han igenom vid valen 1869. Till d. 4 Sept. 1870 trogen prins Napoleon, skilde han sig ifrån honom efter kejsardömets fall och råkade för omkring 8 månader sedan i öppen tvist med honom, derför att denne återfordrade de penningar, som han lånat tidningen. Ifrån den tiden har Gucroult försvarat Thierse politik. Hans största förtjenst som skriftställare låg i hans sträfvanden för religionsfriheten, och det ultramontana partiet hade i honom den afgjordaste motståndare. Af alla tecken att döma, tycks hela verlden komma att deltaga i det franska lånet, hvaraf Tyskland sjelft kommer att utan tvif-Å. vel taga en betydande del. Hela den engelska pressen uttrycker sig enstämmigt för att lånet måste komma att röna framgång. Så göra äfven de italienskal bladen. Vpinione omtalar den allmänna if; i i vern hos kapitalisterna att deltaga i lånet. Perseveranza säger, att låneoperationens framgång är betryggad icke allenast genom an.