Göteborgsposten – 26 juli 1872, sida 2

1— Alla byns innevånare samlades omkring honom. De hade bört talas om krig långt bort i Afrika och Mexiko, och några af deras söner hade blifvit borttagna som ungt hvete, afmejadt i förtid; men för dem sjelfva hade det dock ännu förblifvit någonting aflägset, opersonligt, ofattligt, hvarmed de ej hade något att göra och oldrig skulle få något att göra. — Läs! sade den gamle mannen i det han räckte fram sitt tidningsblad. Den ende som kunde göra det var Picot, skräddaren, och han tog tidningen och läste upp nyheterna för sina förvånade åhörare. Det var Frankrikes krigsförklaring mot Preussen. Det blef gråt och klagan bland de mödrar hvilkas söner voro konskriberade. De öfriga frågade i darrande ton: — Skall det komma att beröra oss? — Oss! upprepade Picot föraktligt. Våra tappra skola vara i Berlin inom fjorton dagar. Lidningarne säga så. Menniskorna stodo tysta; de visste ej hvad han menade med Berlin, och de voro rädda för att fråga. — Min gosse! min gosse! klagade en qvinna och slog sig för sitt bröst. Hennes son var i armån. — Marengo! mumlade Reine Allix, tän